In Memoriam Ellen Rasch

Artikelförfattaren Johanna Björnson (t.v.) och Ellen Rasch 1969 (Foto: privat)

Premiärdansösen Ellen Rasch, Stockholm, har som tidigare meddelats avlidit i en ålder av 95 år. Sörjes av barn, barnbarn släkt och vänner.

Efter att ha sett en dansfilm från Parisoperan på TV blev jag intresserad av att försöka dansa själv. Som lite skolflicka var jag både blyg och försagd. En god vän i dansvärlden rådde mina föräldrar att låta deras flicka börja dansa, bra som kroppslig stimulans och mot hennes blyghet. Sagt och gjort, jag fick börja hos Ellen Rasch som efter sin pensionering som premiärdansös vid Kungliga Operan hade öppnat en dansskola på Regeringsgatan i Stockholm. Ellen var bra med blyga barn ansågs det. Under tre år fram till 1970 gav Ellen mig den första grundläggande dansutbildningen.

Med sin delvis rysk-franska bakgrund kunde Ellen inte nog poängtera vikten av att alltid försöka dansa med den rätta känslan. Hon lärde mig grunden till framförallt armarnas betydelse i den klassiska baletten – port de bras, épaulement. En konst som idag i västvärlden tyvärr alltmer börjar marginaliseras till förmån för teknisk ekvilibristik. Ellen var en god förebild med mycket vackra armar och händer i sin dans.

Hos Ellen startade många elever sin danskarriär och jag kom också i många år att arbeta tillsammans med en annan av hennes elever, Operans nuvarande balettchef Johannes Öhman.

Under hela min tid som elev på Operans balettelevskola följde mig Ellen med stort intresse och blev som en extramamma för mig i denna värld. Ellen och jag såg ett antal balettföreställningar tillsammans och hon var alltid generös med sina professionella tips och kommentarer. En korrekt dansteknik behövde inte kommenteras , den var självklar för Ellen.

Under många sommarlov från Kungl. Balettskolan tränade jag extra i Cannes och då på Ellens inrådan hos den framstående balettpedagogen Rosella Hightower. Här i Cannes umgicks vi flitigt. Åt på mysiga restauranger, såg föreställningar, badade i Medelhavet seglade ut med Ellen och hennes man Bos båt. Dagarna avslutades ofta hemma hos Ellen som hade en elegant våning i Cannes där vi njöt sommaren.

Ellen trivdes i Frankrike, talade språket obehindrat och hade många vänner i denna kulturkrets. Hon var alltid franskt chic, hade alltid nära till skratt. Blev oftast middagarnas centrum.

Vi hade kort sagt kul tillsammans. Jag saknar henne som en del i mitt liv.

Efter egen avslutad danskarriär på Operan fortsatte jag många år som balettmästare på samma ställe och icke sällan fick vi olika gäster från Frankrike. När de fick höra att jag kände Ellen blev de förtjusta och framförde alltid sina hälsningar med entusiasm. Då jag själv var en tid på Parisoperan fick jag även här av olika pedagoger visitkort och hälsningar till Ellen. Hon var också välkänd och uppskattad i den franska balettvärlden.

I och med Ellens bortgång har en epok i svensk dans kommit till sitt slut. Hennes minne kommer dock att bestå.

Hon var på sitt sätt en portalfigur i den svenska dansvärlden.

Johanna Björnson
Hovdansare

Se även:
Ellen Rasch 95 år
Ellen Rasch 1920-2015

Ellen Rasch 1920 - 2015

Ellen Rasch som Odette i Svansjön
Fotograf: Enar Merkel Rydberg
för Kungliga Teatern 1953
Arkiv: Dansmuseet

Premiärdansösen, balettpedagogen och skådespelerskan Ellen Rasch har gått ur tiden. Hon föddes i Geneve 20 september 1920 och dog i Stockholm 24 oktober 2015.

Carina Aris Minnesfond hörde till gratulanterna på 95-årsdagen – knappt en månad senare gick hon bort efter en kortare tids sjukdom.

Hennes pappa var svensk militär, mamman ryska. 8 år gammal började Ellen på balettelevskolan i Stockholm och engagerades vid Kungliga Teatern 1946.

Hon studerade sedan i Paris för berömda ryska ballerinor i exil. Den franska kulturen och danskonsten låg henne varmt om hjärtat.

Ellen var en av Sveriges främsta lyrisk-dramatiska ballerinor och gestaltade under sin karriär alla de stora klassiska rollerna. Hon arbetade också med koreografer som Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér och med den brittiske koreografen Antony Tudor vars psykologiska gestaltning av inre känslor passade henne väl.

Med sin varma utstrålning och sitt rörliga temperament dansade sig Ellen in i balettpublikens hjärtan. Ellens favoritroll var Giselle, bondflickan som dör av brustet hjärta. Hon tog avsked med den rollen 1962.

Ellen drev sedan i många år framgångsrikt Institutet för klassisk balett. Till hennes främsta elever hör balettchefen vid Kungliga Operan Johannes Öhman och hovdansaren Johanna Björnson.

1990 bildades Ellen Rasch Stipendiefond. Bland stipendiaterna märks Nadja Sellrup, Nathalie Nordquist och Alexandr Nikolaev.

Ellen medverkade i flera svenska filmer och hade huvudrollen i Sveriges första färgfilm Eldfågeln, producerad 1952 av hennes dåvarande make, producenten Lorens Marmstedt.

Självbiografin ”Tår och skratt” publicerades 1994.

För Sveriges Television medverkade hon i dansfilmen ”Ballerinaliv” där hon berättade om sitt liv i dansen.

Ellen utvaldes till ledamot i Carina Aris medaljstiftelse av donatrix själv under tidigt 60-tal och hon var verksam i stiftelsen fram till sin bortgång.

Under många år gjorde hon också värdefulla insatser i Föreningen Dansmusei Vänner.

Man hade alltid roligt i Ellens sällskap. Hon var kvick och livlig, alltid glad och med en snabb replik på tungan. Hon fick uppleva ett långt, innehållsrikt liv. Vi som hade förmånen att höra till hennes vänkrets får trösta oss med alla glada minnen.

Ellen Rasch var gift tre gånger, i det tredje äktenskapet med direktören Bo Lindqvist. De gifte sig 1957. Hon efterlämnar sonen Raoul Lindqvist med familj; hustru Anna, barnen Felix och Johanna samt bonussonen Joen.

Gunilla Jensen för Carina Aris Minnesfond

Se även:
Ellen Rasch 95 år
In Memoriam Ellen Rasch

Ellen Rasch 95 år

Carina Aris stiftelser uppvaktade jubilaren på 95-årsdagen. Här i hemmet på Kungsholmsstrand tillsammans med artikelförfattaren och kollegan i medaljkommittén Gunilla Jensen (t.h.) Foto: Satu Mariia Harjanne

Premiärdansösen Ellen Rasch har fyllt 95 år. Hon föddes i Genève den 20 september 1920; mamman var ryska, pappan svensk. 1928 antogs hon vid Kungliga Teaterns Balettelevskola och blev premiärdansös vid Kungliga Teatern 1946. Hon är en av Sveriges främsta lyrisk-dramatiska ballerinor genom tiderna. Hennes varma utstrålning och förnämliga gestaltningsförmåga har gjort henne älskad av den breda balettpubliken.

Ellen studerade vidare i Paris för ryska ballerinor som hade emigrerat till den franska huvudstaden. Hon kom tidigt i kontakt med den legendariske Serge Lifar och den unge Maurice Béjart som hon dansade med både i Frankrike och Sverige. Béjart koreograferade ett Grand Pas de Deux ur Nötknäpparen för henne och danspartnern Björn Holmgren och skapade också koreografin till Sveriges första dansfilm, Eldfågeln, 1952. Den producerades av Ellens dåvarande make Lorens Marmstedt – en tidig färgfilm, med manus och regi av Hasse Ekman. Med sikte på internationell marknad spelades filmen in på engelska och den ambitiösa Ellen tog lektioner i språket. Tito Gobbi var den eldfängde älskaren och Eva Henning var hennes rival.

Ellens paradroll var Giselle, bondflickan som dör av brustet hjärta. Hon tog avsked från scenen i denna roll 1962. Under sin karriär arbetade hon också med Antony Tudor som betydde mycket för hennes psykologiska gestaltning. ”Tudor kunde komma med elaka kommentarer men han var en mästare på att skildra inre tillstånd med små effektiva medel”, har Ellen sagt. Hon gjorde också stora roller hos Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér.

Efter pensioneringen drev Ellen i många år framgångsrikt Institutet för klassisk balett – några av hennes främsta elever är hovdansaren Johanna Björnson och Kungliga Operans balettchef Johannes Öhman.

1990 bildades Ellen Rasch Stipendiefond, i syfte att ”underlätta för unga klassiskt skolade dansare att vidareutbilda sig vid institution eller skola, helst inom den franska kulturen och/eller bidraga till att begåvade dansare ska kunna inspireras och vidareutvecklas inom sin konstart.” Bland stipendiaterna märks Nadja Sellrup, Nathalie Nordquist och Alexabdr Nikolaev.
2010 visades Birgitta Öhmans tv-film Ballerinaliv, där Ellen tillsammans med Gerd Andersson, dansar och berättar om sitt liv i dansen. Birgitta Egerbladh står för koreografin.

Ellen Rasch har hedrats med den franska orden Arts et Lettre och svenska Litteris et Artibus. Hon mottog Carina Ari-medaljen 1963 och blev därefter invald i Carina Aris Medaljstiftelse där hon alltjämt är verksam.
Ellen Rasch är en färgstark personlighet, som alltid har nära till skratt och ofta kommer med dråpliga – ibland dräpande – repliker.

GUNILLA JENSEN

Pinocchio i Hong Kong

Ny familjebalett av Pär Isberg

Pinocchio på Marionettteatern. Pinocchio: Shen Jie. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Den 28 augusti hade Pär Isbergs ”Pinocchio” urpremiär i Hong Kong. Det är ju inte varje dag en svensk koreograf skapar nytt för Asiens främsta klassiska kompani, Hong Kong Ballet, men det underlättar förstås att balettchefen sedan 2009 heter Madeleine Onne.

Dansaren och koreografen Pär Isberg har ett flertal helaftonsbaletter för Kungliga Baletten i Stockholm på sin meritlista, däribland ”Pippi” och långköraren ”Nötknäpparen” som spelas varje jul. Redan på 90-taleet arbetade Pär i Asien – för Kinas Nationalbalett skapade han ”Butterfly lovers” och en egen version av Coppelia – där det som bekant också förekommer dockor och dockmakare.

Marionettteatern. Harlequin - Xia Jun. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Isberg har länge burit på idén att förvandla den välkända sagan om Pinocchio till balett. Från början var den tänkt för Nina Ananiashvilis National Ballet Ensemble Georgien men när hon inte kunde finansiera en uppsättning grep Madeleine Onne in med en beställning.

Madeleine Onne värnar om familjebaletterna och har infört Ballets Classics for Children; en svit klassiska baletter i kortversion ( 1 timme) för ung publik som blivit mycket populärt. Föreställningar ges tre gånger per dag med en skådespelare som berättare, omväxlande på engelska och kantonesiska.

Shen Jie som Pinocchio och Liu Yu Yao som Syrsan. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Liu Yu Yao som Syrsan. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

I Hong Kong är klassisk balett en västerländsk företeelse, poängterar Onne per mail och gläds åt att det finns en stark vilja hos de kulturella makthavarna att ge västerländsk kultur mer utrymme. Ett stort kulturcentrum planeras på sikt, tänkt att innefatta ett stort modernt museum med Lars Nittve som konstnärlig ledare och ett ”Dansens Hus” för stadens tre danskompanier, däribland Hong Kong Ballet.

Pinocchio i godislandet. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Pinocchio som åsna på Cirkusen. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Det var italienaren Carlo Collodi som på 1800-talet skrev den sedelärande berättelsen om trädockan Pinocchio som förvandlas till en buspojke som inte kan sluta ljuga trots att hans näsa växer för varje lögn. Collodis saga innehåller mörka toner, medan Walt Disneys animerade film från 1940-talet är mer glättad och tillrättalagd.

Isbergs tvåaktare är uppdelad i tablåer. Pinocchio besöker en marionetteater och går till sjöss med vådliga följder. Isberg lånar ur egen fatabur, till exempel undervattensbaletten från ”Pippi”, och inför en helt ny sagogestalt, Den Blå Fén. Hon låter sig inte luras av pojkens påhitt.

Pinocchio: Shen Jie. Räven: Li Lin. Katten: Liu Miao Miao. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Pinocchio drömmer om att dockmakaren Gepetto och den vackra fén är hans föräldrar – paret blommar ut i ett stort klassiskt pas de deux. Pinocchio blir kompis med klassens värsta bråkmakare . Syrsan i knallgrön kostym är berättaren. Räven och Katten är giriga skurkar; Pinocchio hamnar ofta i trångmål. Farligast är det förstås på sjön, där Gepetto och Pinocchio, likt Bibelns Jona, hamnar i buken på en val.

På Marionettteatern. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

I Hong Kong-pressen skriver recensenterna uppskattande om de visuella upptågen och humorn och noterar med glädje att uppsättningen också tar barnen och lekarna på allvar. Dansarna får många rosor, liksom svenske scenografen Bo-Ruben Hedwalls Japan-inspirerade scenografi och fransmannen Jérome Kaplans färgstarka kostymer. Ottorino Respighis lekfulla musik framförs av Hong Kong Sinfonietta under Benjamin Popes ledning. Krabbor rutschar fram på skateboards , inslagen av marionetteater och commedia dell´arte fogas fint in i koreografin.

Kanske blir det en remake i Stockholm?

GUNILLA JENSEN

• Pär Isberg fick Carina Ari-medaljen 1996
• Madeleine Onne fick Carina Ari-medaljen 1998

Början av andra året på KHiO

Hej! Här kommer mitt första inlägg från Oslo!
Jag går nu andra året på KHiO, och höstterminen är i full gång. Ganska mycket är annorlunda det här året jämfört med hur det var förra, vi har fått en ny programansvarig för linjen i klassisk balett, Jahn Magnus Johansen(före detta balettmästare vid Den Norske Opera & Ballett). Självklart blir det en del förändringar med en ny programansvarig, nu har vi till exempel två timmar balettklass på morgonen i stället för en timme och 45 min, och vi ska även börja med uniformer, vilket vi inte hade innan.
Det har också börjat en del nya studenter, inte bara i förstaklasse utan även några i andra och tredjeklasse. Eftersom vi har väldigt små klasser på KHiO tycker jag att det är väldigt kul, motiverande och inspirerande att få in nya dansare i klassen. Jag känner att det är väldigt positivt med  en lite ny dynamik i klassen både socialt och på lektionerna.

Vilka ämnen vi har utöver balett på schemat varierar lite i perioder, hittills har vi har vi haft mycket tå, pas de deux och variationsklasser, och vi har också avslutat en kurs med klasser i Graham-teknik. Nu på sistone har vi börjat med lite yogaklasser, som jag tycker är ett fint sätt att avsluta fredagarna på.
Den sista tiden har varit ganska intensiv för oss som går andra och tredje året, vi är med i baletten Manon som just nu spelas på operan, där vi spelar tiggare. Rent fysiskt är det inte så krävande eftersom vi inte dansar någonting (vi går runt och tigger), men det blir en del sena kvällar på operan, följda av tidiga morgonar varje vecka. Man får helt enkelt använda tiden smart, att ha lagat mat i förväg och att göra praktiska saker som att sy tåskor i andra akten då vi inte är med, är exempel. Men såklart är det jätteroligt att få var med i Manon och att få se kompaniet dansa så mycket, det är väldigt inspirerande att få se de olika casten dansa de olika rollerna som Manon, Lescaut och De Grieux.
Det stora fokuset just nu på skolan är repetitioner inför Mareld i Göteborg om drygt en vecka. Vi ska dansa en balett på ca. 20 minuter som vår lärare Tim Almaas har koreograferat, så det är en hel del material att komma igenom och rensa. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Svenska Balettskolan i Göteborg(där jag gick grundskolan), samt att få se och träffa eleverna från de andra skolorna som också ska vara med i Mareld! Och såklart att få träffa min familj lite grann också!

Hej då så länge! MVH Eldrid Etherton Friberg

Mina första intryck av Ballet Junior de Genéve

Hej,

Nu har jag precis vaknat upp på min tredje lördag efter att ha anlänt i Schweiz. Med danskläderna i tvättmaskinen och frukosten i magen så tänker jag skriva mitt första inlägg här på bloggen.

Jag har nu gått två veckor här på Ballet Junior de Geneve, den första träningsvärken har börjat avta och jag känner att jag har börjat komma i form igen nu efter ett långt lov. Jag tänkte börja med att berätta om min första skoldag.
   Efter att mitt mail från skolan om hur första dagen skulle se ut hamnat i min skräppost hade jag försökt kontakta de jag minns från min audition för att fråga ifall de visste något. Det gjorde de, jag skulle börja vid halv elva. Så klockan tio öppnar jag dörren till en väldigt tyst och, vid första intrycket, tom skola. Jag hör svag musik från en av danssalarna och ser sedan en tjej sitta i en av sofforna i uppehållsrummet. Jag går dit och frågar om hon också ska börja i Ballet Junior, "Yes I am" säger hon med en stark fransk brytning och ett stort leende. Jag sätter mig ner och börjar prata med henne. Den nervositet som jag haft ändå från att jag landade i Schweiz börjar sakta lugna sig. Tiden går och fler och fler unga dansare kommer in och sätter sig vid oss och börjar prata. Bland flertalet av de unga dansarna börjar snabbt den lite rostiga engelskan övergå till mer franska, och tillslut yttras inte ett ända ord på engelska mer. Jag som trodde att jag var i Schweiz, tydligen är jag i Frankrike, senare fick jag reda på att franska är huvudspråket här med. "Varför valde jag spanska i 6:e klass?" frågar jag mig själv.
   En stund senare kommer en av våra directors förbi, jag kände igen honom från intagningsprovet, han säger något på franska och alla följer efter honom in i ett rum, jag följer efter. Ett möte inleds, även detta på franska, jag sitter som ett frågetecken i en timme. Slutligen frågar en av de som håller i mötet "Wait, does everybody speak french?". Jag räcker upp min hand och säger "not me". Jag ser två andra händer som också viftar nervöst. Jag är inte ensam, tack och lov. Mötet fortsätter på franska, då och då översätts ett par meningar till engelska. Efter ytterligare en timme kommer mötet till sitt slut, och jag åker hem.

   Efter denna första dag har allt gått så snabbt, dock känns det ändå som att jag har varit här en evighet. Jag älskar det. Dagarna består av att först ha två teknikklasser i modernt och balett. Våra lärare skiftar väldigt ofta, just nu har vi två lärare inom varje teknik som alternerar. Jag har själv speciellt fastnat för en av våra modernlärare som heter Emilio Artessero. Med honom jobbar vi med releaseteknik fast hans egen version tror jag. Vi jobbar utifrån vår benstruktur och placeringen av den. Samt hur rörelse inte behöver vara mer än skiften i hur vi organiserar denna benstruktur i rymden omkring oss. Vi jobbar alltså med att röra oss utifrån våra ben, vårt skelett, och med det att inte använda mer än de muskler som faktiskt behövs för att skapa rörelse. Han känns som en riktigt klok lärare och jag tror att jag kan lära mig massor från honom. För ett par dagar se så kom han in i danssalen innan lektionen skulle börja och så stannade han vid mig, vände sitt huvud  mot mig, log och sa "tjena!" Sen berättade han att han hade jobbat i vindhäxor i tre år för ganska länge sen. Det gjorde mig glad, det närmaste jag kunde komma till att ha någon att prata svenska med.

    Sedan på eftermiddagarna jobbar vi med repertoar och just nu jobbar vi på ett stycke av Stijn Celis som heter Black Cold Burns, detta stycke gjordes faktiskt för den här skolan. Jag gillar det väldigt mycket, speciellt kanske för att det innebär att jag får spendera hela eftermiddagarna dansandes till Bob Dylan,
   Varje vecka har vi även något som kallas "Echanges" vilket är att vi samlas alla i klassen med Patrice Delay, en av våra directors, och diskuterar olika ämnen som rör oss som dansare. Första veckan diskuterade vi vad en professionell dansare idag behöver och vad som gör en dansare "bra" i våra ögon. Den här veckan fick vi läsa en text av Boris Charmatz som handlade om hur han tycker att en dansare inte enbart är en fysisk varelse utan även en konstnär och att detta bör frodas genom att ta del av all sorts konst, och att detta bör vara en del av en dansares utbildning. Sedan diskuterade vi även detta. Jag uppskattar verkligen dessa diskussioner för alla är så engagerade och har något att säga, och vi alla kommer från så olika bakgrunder och har så olika erfarenheter. Det är verkligen väldigt intressant, dock så skulle det ju självklart vara mer intressant ifall jag förstod vad de sa, men det får bli när jag har lärt mig franska. Förhoppningsvis inom 2 månader, men jag är en medveten optimist så förmodligen kommer det nog ta längre tid, men man kan alltid hoppas.

Just nu känner jag mig så himla spänd på att få börja på måndag igen, jag känner verkligen att jag växer här! Det här stället är fantastiskt och det känns verkligen som att det är så nära arbetslivet, förra veckan var Andonis Foniadakis här och gav en workshop, den här veckan  har Roy Assaf varit här och jobbat på sitt stycke med tvåorna och treorna och han kommer förmodligen stanna ett par veckor till. Sedan ryktas det även om att Sharon Eyal ska komma i vår! Jag är så glad för att jag kan vara här! Så, tack så mycket för det, både till skolan, men speciellt till Carina Aris minnesfond och Agda Cecilia Riltons Balettfond.

Hoppas att alla ni andra stipendiater har det lika bra som jag har det.

Vänliga hälsningar,

Adam Seid Tahir

Huset som lägenheten jag bor i är ansluten till.
Bor där ovanför garaget.

Utsikt från spårvagnen, det är en del av gamla stan.

När jag och min rumskamrat hade handlat på IKEA.

Bergen som syns var än man befinner sig i staden.

Hamnen och den fina omtalade fontänen.

På framsidan av en tidning i Genéve.

Mitt år i St Petersburg

Hej!

Nu har jag nästan varit här i ett år på Vaganova Ballet Academy i St. Petersburg.

Det har varit en fantastisk och lärorik tid här på skolan i Ryssland.

Jag har mina dansklasser ihop med de ryska eleverna och undervisningen sker bara på ryska i samtliga dansklasser och det går bra då jag får undervisning i ryska 4 gånger i veckan på skolan. 

Min lärare i balett är Professor Marina Vasilieva och det är en ära för mig att bli undervisad i balettklasserna varje dag av denna fantastiska lärare.

Hon har undervisat bl.a. Yulia Makhalina, (som även var min coach när jag dansade på Hermitage Teatern.) Evgenia Obraztsova och Victoria Tereshkina.

Tiden här på skolan har gått fort sen jag började här den 1 september. Har varit hemma på jullov i 2 veckor i slutet på januari.

Nu på vårterminen har det varit fullt upp med förberedelserna inför alla examens i alla dansämnen. Har gjort klart alla examens nu och det har gått bra!

Vi har också haft en föreställning nu i maj på Hermitage Teatern där jag dansade ett solo framträdande ur Faraos dotter akt 2. Det var en sådan fin teater och ligger så vackert i Vinterpalatset(Hermitaget).

Nu är det inte lång tid kvar på vårterminen som slutar i slutet av juni.

Jag är så oerhört tacksam över mitt år på denna fina skola och med alla dessa fantastiska lärare. Det ska bli så underbart att få komma tillbaka i höst efter sommaren!

Önskar er en trevlig sommar!

Med vänliga hälsningar 

Emma Bergqvist 

Våren på Vaganova

Hej alla hemma i Sverige,

 

 
(Klassisk examen)

Har tyvärr ingen koll på vad som händer där hemma, fullt upp i Ryssland har jag i alla fall.

Vi har precis haft våra examens i modernt, historisk dans, corps de balett, klassiskt och pas de deux, vilket har varit påfrestande men det har gått väldigt bra! Avslutat arbete ersätts av nytt, nu närmast har jag en föreställning på den lilla hermitage teatern här i St. Petersburg där jag ska dansa ett utdrag av baletten Scheherazade och variationen av lila fen ur Törnrosa.

Året börjar ändå komma mot sitt slut och jag ser fram emot våra vårföreställningar som vi kommer ha i juni på Mariinsky teatern. Samtidigt otroligt tråkigt att lämna skolan, flera fantastiska lärare har jag fått lära mig av.

 

(Elementarium, koreografi av Maxim Sevagin)

Här har vi en bild från The international festival of Mariinsky, där jag medverkade i en koreografi för blivande unga koreografer. Det var en speciell och mycket rolig upplevelse där jag fick dansa och vara omkring på den nya teatern, Mariinsky 2.

 
Vänliga hälsningar Ella

 

NDT och Mariinsky teatern

Hej!

Har äntligen lite fritid och ville passa på och dela med mig det som hänt under den senaste tiden. Strax efter årsskiftet var det dags för mig att åka på besök till Nederlands Dans Theater, något som planerades ett bra tag och jag sett fram emot oerhört mycket.  Det var absolut fantastiskt! Jag var där i två veckor och tog del av kompaniets dagliga arbete - klasser, repetitioner både med NDT I och NDT II, premiärföreställningar på Lucent Danstheater. Sådan inspiration! Dagarna bara flög förbi och jag har hittills aldrig varit med om något liknande. En sådan fin atmosfär, underbara människor och fantastiska dansare och koreografer, verk där alla komponenter (musik, koreografi, scenografi, kostym m.m.) är sammanslagna och blir ett brilliant resultat på scen. Fick vara med i repetitionsprocessen av ett nytt program som innehöll tre verk - en urpremiär av Marco Goecke samt två redan existerande stycken av Paul Lightfoot / Sol León och Medhi Walerski. Jag var och är överväldigad med känslor. Vill så gärna komma tillbaka dit. Den resan har verkligen påverkat mig som koreograf och generellt på ett allmänt sätt, och uppmanat till att utvecklas och forska vidare. 

Med dansarna på NDT I

Tyckte också väldigt mycket om staden (The Hague) och jag var och besökte Amsterdam. Jättefina minnen därifrån!

När jag kom tillbaka till St Petersburg fick jag besked om att jag skulle vara med i workshopen för unga koreografer (A creative workshop of young choreographers, XV International Ballet Festival MARIINSKY) på Mariinsky teatern som skulle hållas i mitten på april. Blev så klart jätteglad! Jag skulle förbereda två verk – en ny version av baletten Remember the future till musik av J.S. Bach som jag satte upp i somras (det var mitt val att göra om vissa moment) med kompaniet på Mikhailovsky teatern samt ett helt nytt verk (duetten Second I) till musik av Philip Glass. Det var mycket att göra på en kort tid och jag var på teatern från tidig morgon till sent på kvällen, ”bodde” i princip där! Men det var jättespännande och fantastiskt att jobba med det man verkligen tycker om. Både i det första och andra verket jobbade jag med dansare från Mariinsky teatern. Var spännande att se hur alla pusselbitarna skulle sammanslås på scen. Och jag såg något som jag känt och funderat på, nämligen två olika perioder eller stadier av min utveckling som koreograf. Det ena verket (Remember the future) tillhörde den tidigare, mer estetiska, perioden och stilen, medan den andra uppsättningen var något nytt för mig. Jag hämtade inspiration ur min resa till Holland och ville utmana mig själv till att utvidga mina egna gränser. Och det var det som var mest spännande, den ”nya” processen i mitt arbete. Och jag ska definitivt fortsätta att experimentera där!

Premiären gick väldigt bra, trots mycket tekniska strul och stress de allra sista dagarna innan föreställningen. Men det var underbart att igen vara tillbaka på Mariinsky teaterns nya scen (jag var ju med i workshopen förra året, men då med ett lite kortare verk The Hovering). Jag ser verkligen fram emot att fortsätta samarbetet med Mariinsky och dansarna där, har redan en hel del nya idéer!

Nu fortsätter jag med några uppsättningar jag tidigare börjat på, och detta på Vaganova skolan. Så det är alltid mycket att göra!   

Men jag får nog avsluta nu och uppdaterar mer snart igen.

Ha det så bra!

Ksenia

A creative workshop of young choreographers 2015, Mariinsky II

Studiebesök

Lester Horton
https://www.youtube.com/watch?v=SGKClA27FI4

Josephine Baker:
https://www.youtube.com/watch?v=HUfVnrdn1ps

Om du vill ge oss 500 MB på Dropbox:
https://db.tt/NGVpPLX0