 |
| Artikelförfattaren Johanna Björnson (t.v.) och Ellen Rasch 1969 (Foto: privat) |
Efter att ha sett en dansfilm från Parisoperan på TV blev jag intresserad av att försöka dansa själv. Som lite skolflicka var jag både blyg och försagd. En god vän i dansvärlden rådde mina föräldrar att låta deras flicka börja dansa, bra som kroppslig stimulans och mot hennes blyghet. Sagt och gjort, jag fick börja hos Ellen Rasch som efter sin pensionering som premiärdansös vid Kungliga Operan hade öppnat en dansskola på Regeringsgatan i Stockholm. Ellen var bra med blyga barn ansågs det. Under tre år fram till 1970 gav Ellen mig den första grundläggande dansutbildningen.
Med sin delvis rysk-franska bakgrund kunde Ellen inte nog poängtera vikten av att alltid försöka dansa med den rätta känslan. Hon lärde mig grunden till framförallt armarnas betydelse i den klassiska baletten – port de bras, épaulement. En konst som idag i västvärlden tyvärr alltmer börjar marginaliseras till förmån för teknisk ekvilibristik. Ellen var en god förebild med mycket vackra armar och händer i sin dans.
Hos Ellen startade många elever sin danskarriär och jag kom också i många år att arbeta tillsammans med en annan av hennes elever, Operans nuvarande balettchef Johannes Öhman.
Under hela min tid som elev på Operans balettelevskola följde mig Ellen med stort intresse och blev som en extramamma för mig i denna värld. Ellen och jag såg ett antal balettföreställningar tillsammans och hon var alltid generös med sina professionella tips och kommentarer. En korrekt dansteknik behövde inte kommenteras , den var självklar för Ellen.
Under många sommarlov från Kungl. Balettskolan tränade jag extra i Cannes och då på Ellens inrådan hos den framstående balettpedagogen Rosella Hightower. Här i Cannes umgicks vi flitigt. Åt på mysiga restauranger, såg föreställningar, badade i Medelhavet seglade ut med Ellen och hennes man Bos båt. Dagarna avslutades ofta hemma hos Ellen som hade en elegant våning i Cannes där vi njöt sommaren.
Ellen trivdes i Frankrike, talade språket obehindrat och hade många vänner i denna kulturkrets. Hon var alltid franskt chic, hade alltid nära till skratt. Blev oftast middagarnas centrum.
Vi hade kort sagt kul tillsammans. Jag saknar henne som en del i mitt liv.
Efter egen avslutad danskarriär på Operan fortsatte jag många år som balettmästare på samma ställe och icke sällan fick vi olika gäster från Frankrike. När de fick höra att jag kände Ellen blev de förtjusta och framförde alltid sina hälsningar med entusiasm. Då jag själv var en tid på Parisoperan fick jag även här av olika pedagoger visitkort och hälsningar till Ellen. Hon var också välkänd och uppskattad i den franska balettvärlden.
I och med Ellens bortgång har en epok i svensk dans kommit till sitt slut. Hennes minne kommer dock att bestå.
Hon var på sitt sätt en portalfigur i den svenska dansvärlden.
Johanna Björnson
Hovdansare
Se även:
Ellen Rasch 95 år
Ellen Rasch 1920-2015
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar