Ellen Rasch 1920 - 2015

Ellen Rasch som Odette i Svansjön
Fotograf: Enar Merkel Rydberg
för Kungliga Teatern 1953
Arkiv: Dansmuseet

Premiärdansösen, balettpedagogen och skådespelerskan Ellen Rasch har gått ur tiden. Hon föddes i Geneve 20 september 1920 och dog i Stockholm 24 oktober 2015.

Carina Aris Minnesfond hörde till gratulanterna på 95-årsdagen – knappt en månad senare gick hon bort efter en kortare tids sjukdom.

Hennes pappa var svensk militär, mamman ryska. 8 år gammal började Ellen på balettelevskolan i Stockholm och engagerades vid Kungliga Teatern 1946.

Hon studerade sedan i Paris för berömda ryska ballerinor i exil. Den franska kulturen och danskonsten låg henne varmt om hjärtat.

Ellen var en av Sveriges främsta lyrisk-dramatiska ballerinor och gestaltade under sin karriär alla de stora klassiska rollerna. Hon arbetade också med koreografer som Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér och med den brittiske koreografen Antony Tudor vars psykologiska gestaltning av inre känslor passade henne väl.

Med sin varma utstrålning och sitt rörliga temperament dansade sig Ellen in i balettpublikens hjärtan. Ellens favoritroll var Giselle, bondflickan som dör av brustet hjärta. Hon tog avsked med den rollen 1962.

Ellen drev sedan i många år framgångsrikt Institutet för klassisk balett. Till hennes främsta elever hör balettchefen vid Kungliga Operan Johannes Öhman och hovdansaren Johanna Björnson.

1990 bildades Ellen Rasch Stipendiefond. Bland stipendiaterna märks Nadja Sellrup, Nathalie Nordquist och Alexandr Nikolaev.

Ellen medverkade i flera svenska filmer och hade huvudrollen i Sveriges första färgfilm Eldfågeln, producerad 1952 av hennes dåvarande make, producenten Lorens Marmstedt.

Självbiografin ”Tår och skratt” publicerades 1994.

För Sveriges Television medverkade hon i dansfilmen ”Ballerinaliv” där hon berättade om sitt liv i dansen.

Ellen utvaldes till ledamot i Carina Aris medaljstiftelse av donatrix själv under tidigt 60-tal och hon var verksam i stiftelsen fram till sin bortgång.

Under många år gjorde hon också värdefulla insatser i Föreningen Dansmusei Vänner.

Man hade alltid roligt i Ellens sällskap. Hon var kvick och livlig, alltid glad och med en snabb replik på tungan. Hon fick uppleva ett långt, innehållsrikt liv. Vi som hade förmånen att höra till hennes vänkrets får trösta oss med alla glada minnen.

Ellen Rasch var gift tre gånger, i det tredje äktenskapet med direktören Bo Lindqvist. De gifte sig 1957. Hon efterlämnar sonen Raoul Lindqvist med familj; hustru Anna, barnen Felix och Johanna samt bonussonen Joen.

Gunilla Jensen för Carina Aris Minnesfond

Se även:
Ellen Rasch 95 år
In Memoriam Ellen Rasch

Ellen Rasch 95 år

Carina Aris stiftelser uppvaktade jubilaren på 95-årsdagen. Här i hemmet på Kungsholmsstrand tillsammans med artikelförfattaren och kollegan i medaljkommittén Gunilla Jensen (t.h.) Foto: Satu Mariia Harjanne

Premiärdansösen Ellen Rasch har fyllt 95 år. Hon föddes i Genève den 20 september 1920; mamman var ryska, pappan svensk. 1928 antogs hon vid Kungliga Teaterns Balettelevskola och blev premiärdansös vid Kungliga Teatern 1946. Hon är en av Sveriges främsta lyrisk-dramatiska ballerinor genom tiderna. Hennes varma utstrålning och förnämliga gestaltningsförmåga har gjort henne älskad av den breda balettpubliken.

Ellen studerade vidare i Paris för ryska ballerinor som hade emigrerat till den franska huvudstaden. Hon kom tidigt i kontakt med den legendariske Serge Lifar och den unge Maurice Béjart som hon dansade med både i Frankrike och Sverige. Béjart koreograferade ett Grand Pas de Deux ur Nötknäpparen för henne och danspartnern Björn Holmgren och skapade också koreografin till Sveriges första dansfilm, Eldfågeln, 1952. Den producerades av Ellens dåvarande make Lorens Marmstedt – en tidig färgfilm, med manus och regi av Hasse Ekman. Med sikte på internationell marknad spelades filmen in på engelska och den ambitiösa Ellen tog lektioner i språket. Tito Gobbi var den eldfängde älskaren och Eva Henning var hennes rival.

Ellens paradroll var Giselle, bondflickan som dör av brustet hjärta. Hon tog avsked från scenen i denna roll 1962. Under sin karriär arbetade hon också med Antony Tudor som betydde mycket för hennes psykologiska gestaltning. ”Tudor kunde komma med elaka kommentarer men han var en mästare på att skildra inre tillstånd med små effektiva medel”, har Ellen sagt. Hon gjorde också stora roller hos Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och Ivo Cramér.

Efter pensioneringen drev Ellen i många år framgångsrikt Institutet för klassisk balett – några av hennes främsta elever är hovdansaren Johanna Björnson och Kungliga Operans balettchef Johannes Öhman.

1990 bildades Ellen Rasch Stipendiefond, i syfte att ”underlätta för unga klassiskt skolade dansare att vidareutbilda sig vid institution eller skola, helst inom den franska kulturen och/eller bidraga till att begåvade dansare ska kunna inspireras och vidareutvecklas inom sin konstart.” Bland stipendiaterna märks Nadja Sellrup, Nathalie Nordquist och Alexabdr Nikolaev.
2010 visades Birgitta Öhmans tv-film Ballerinaliv, där Ellen tillsammans med Gerd Andersson, dansar och berättar om sitt liv i dansen. Birgitta Egerbladh står för koreografin.

Ellen Rasch har hedrats med den franska orden Arts et Lettre och svenska Litteris et Artibus. Hon mottog Carina Ari-medaljen 1963 och blev därefter invald i Carina Aris Medaljstiftelse där hon alltjämt är verksam.
Ellen Rasch är en färgstark personlighet, som alltid har nära till skratt och ofta kommer med dråpliga – ibland dräpande – repliker.

GUNILLA JENSEN

Pinocchio i Hong Kong

Ny familjebalett av Pär Isberg

Pinocchio på Marionettteatern. Pinocchio: Shen Jie. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Den 28 augusti hade Pär Isbergs ”Pinocchio” urpremiär i Hong Kong. Det är ju inte varje dag en svensk koreograf skapar nytt för Asiens främsta klassiska kompani, Hong Kong Ballet, men det underlättar förstås att balettchefen sedan 2009 heter Madeleine Onne.

Dansaren och koreografen Pär Isberg har ett flertal helaftonsbaletter för Kungliga Baletten i Stockholm på sin meritlista, däribland ”Pippi” och långköraren ”Nötknäpparen” som spelas varje jul. Redan på 90-taleet arbetade Pär i Asien – för Kinas Nationalbalett skapade han ”Butterfly lovers” och en egen version av Coppelia – där det som bekant också förekommer dockor och dockmakare.

Marionettteatern. Harlequin - Xia Jun. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Isberg har länge burit på idén att förvandla den välkända sagan om Pinocchio till balett. Från början var den tänkt för Nina Ananiashvilis National Ballet Ensemble Georgien men när hon inte kunde finansiera en uppsättning grep Madeleine Onne in med en beställning.

Madeleine Onne värnar om familjebaletterna och har infört Ballets Classics for Children; en svit klassiska baletter i kortversion ( 1 timme) för ung publik som blivit mycket populärt. Föreställningar ges tre gånger per dag med en skådespelare som berättare, omväxlande på engelska och kantonesiska.

Shen Jie som Pinocchio och Liu Yu Yao som Syrsan. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Liu Yu Yao som Syrsan. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

I Hong Kong är klassisk balett en västerländsk företeelse, poängterar Onne per mail och gläds åt att det finns en stark vilja hos de kulturella makthavarna att ge västerländsk kultur mer utrymme. Ett stort kulturcentrum planeras på sikt, tänkt att innefatta ett stort modernt museum med Lars Nittve som konstnärlig ledare och ett ”Dansens Hus” för stadens tre danskompanier, däribland Hong Kong Ballet.

Pinocchio i godislandet. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Pinocchio som åsna på Cirkusen. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Det var italienaren Carlo Collodi som på 1800-talet skrev den sedelärande berättelsen om trädockan Pinocchio som förvandlas till en buspojke som inte kan sluta ljuga trots att hans näsa växer för varje lögn. Collodis saga innehåller mörka toner, medan Walt Disneys animerade film från 1940-talet är mer glättad och tillrättalagd.

Isbergs tvåaktare är uppdelad i tablåer. Pinocchio besöker en marionetteater och går till sjöss med vådliga följder. Isberg lånar ur egen fatabur, till exempel undervattensbaletten från ”Pippi”, och inför en helt ny sagogestalt, Den Blå Fén. Hon låter sig inte luras av pojkens påhitt.

Pinocchio: Shen Jie. Räven: Li Lin. Katten: Liu Miao Miao. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

Pinocchio drömmer om att dockmakaren Gepetto och den vackra fén är hans föräldrar – paret blommar ut i ett stort klassiskt pas de deux. Pinocchio blir kompis med klassens värsta bråkmakare . Syrsan i knallgrön kostym är berättaren. Räven och Katten är giriga skurkar; Pinocchio hamnar ofta i trångmål. Farligast är det förstås på sjön, där Gepetto och Pinocchio, likt Bibelns Jona, hamnar i buken på en val.

På Marionettteatern. Foto: Conrado Escano Dy-Liacco

I Hong Kong-pressen skriver recensenterna uppskattande om de visuella upptågen och humorn och noterar med glädje att uppsättningen också tar barnen och lekarna på allvar. Dansarna får många rosor, liksom svenske scenografen Bo-Ruben Hedwalls Japan-inspirerade scenografi och fransmannen Jérome Kaplans färgstarka kostymer. Ottorino Respighis lekfulla musik framförs av Hong Kong Sinfonietta under Benjamin Popes ledning. Krabbor rutschar fram på skateboards , inslagen av marionetteater och commedia dell´arte fogas fint in i koreografin.

Kanske blir det en remake i Stockholm?

GUNILLA JENSEN

• Pär Isberg fick Carina Ari-medaljen 1996
• Madeleine Onne fick Carina Ari-medaljen 1998

Början av andra året på KHiO

Hej! Här kommer mitt första inlägg från Oslo!
Jag går nu andra året på KHiO, och höstterminen är i full gång. Ganska mycket är annorlunda det här året jämfört med hur det var förra, vi har fått en ny programansvarig för linjen i klassisk balett, Jahn Magnus Johansen(före detta balettmästare vid Den Norske Opera & Ballett). Självklart blir det en del förändringar med en ny programansvarig, nu har vi till exempel två timmar balettklass på morgonen i stället för en timme och 45 min, och vi ska även börja med uniformer, vilket vi inte hade innan.
Det har också börjat en del nya studenter, inte bara i förstaklasse utan även några i andra och tredjeklasse. Eftersom vi har väldigt små klasser på KHiO tycker jag att det är väldigt kul, motiverande och inspirerande att få in nya dansare i klassen. Jag känner att det är väldigt positivt med  en lite ny dynamik i klassen både socialt och på lektionerna.

Vilka ämnen vi har utöver balett på schemat varierar lite i perioder, hittills har vi har vi haft mycket tå, pas de deux och variationsklasser, och vi har också avslutat en kurs med klasser i Graham-teknik. Nu på sistone har vi börjat med lite yogaklasser, som jag tycker är ett fint sätt att avsluta fredagarna på.
Den sista tiden har varit ganska intensiv för oss som går andra och tredje året, vi är med i baletten Manon som just nu spelas på operan, där vi spelar tiggare. Rent fysiskt är det inte så krävande eftersom vi inte dansar någonting (vi går runt och tigger), men det blir en del sena kvällar på operan, följda av tidiga morgonar varje vecka. Man får helt enkelt använda tiden smart, att ha lagat mat i förväg och att göra praktiska saker som att sy tåskor i andra akten då vi inte är med, är exempel. Men såklart är det jätteroligt att få var med i Manon och att få se kompaniet dansa så mycket, det är väldigt inspirerande att få se de olika casten dansa de olika rollerna som Manon, Lescaut och De Grieux.
Det stora fokuset just nu på skolan är repetitioner inför Mareld i Göteborg om drygt en vecka. Vi ska dansa en balett på ca. 20 minuter som vår lärare Tim Almaas har koreograferat, så det är en hel del material att komma igenom och rensa. Jag ser fram emot att komma tillbaka till Svenska Balettskolan i Göteborg(där jag gick grundskolan), samt att få se och träffa eleverna från de andra skolorna som också ska vara med i Mareld! Och såklart att få träffa min familj lite grann också!

Hej då så länge! MVH Eldrid Etherton Friberg