Carina Ari stiftelsernas nestor och dansfrämjaren professor Bengt Häger tillhörde under många decennier de mest inflytelserika gestalterna inom svensk och internationell dans. Bengt föddes i Malmö den 27 april 1916 och avled i Stockholm den 2 november 2011. Hans föräldrar var Alfred och Elly Häger. Bengt gifte sig 1944 med den danska författarinnan Pipaluk Freuchen och fick med henne dottern Navarana. 1954 gifte han sig med dansösen Lilavati Devi som avled 2002. Tillsammans fick de sonen Richard.
"Det jag speciellt beundrade hos Bengt var hans mycket vida överblick över hela dansfältet och hans kunskap i danshistoria", säger hans goda vän, dansforskaren Marina Grut och tillägger: "Som ingen annan kunde han binda samman dansen i olika länder och olika tider."
Jag kan bara hålla med. Hans förmåga att omfatta allt var sprungen ur ett djupt intresse, ett klart intellekt och en kolossal mångsidighet.
Dansaren
Som pojke såg Bengt den ryska ballerinan Anna Pavlova i Stockholm - en upplevelse som drog honom till dansen, eller i alla fall till en början till dansflickorna, och som fick honom att börja ta lektioner. Senare i livet berättade han ibland med viss stolthet om sin dagliga morgonträning som han fortfarande gjorde: plier och relevér, knäböjningar och resningar på tå, inövade hos danslärare som Artillio Meurk i klassisk balett, den österrikiska fridansläraren Rosalia Chladek och inte minst hos den världsberömda ryska koreografen Michel Fokine.
Det var dock ingen mindre än just Fokine som definitivt satte stopp för en eventuell danskarriär för den unge mannen. "När han som gästlärare gav en klass för Ryska Baletten i Frankrike stod en av tjejerna och jag i ett hörn och stampade", berättade Bengt. "Efteråt gav Fokine ibland dansarna en kommentar. Till mig sa han: ni blir aldrig dansör, ni är för lång!"
Men även om Bengt Häger blev avfärdad av en verklig expert gav han inte upp dansen. När chocken lagt sig insåg han att det egentligen inte var att stå ensam på en scen som han eftersträvade. Tvärtom, han ville vara del av något större, av dansens värld.
Kosmopoliten
Bengt började resa tidigt. Redan som 14-åring tog han under sommarlovet tåget ensam ner till kontinenten, uppmuntrad eller kanske utpuffad av sin far, som själv hade rymt hemifrån i samma ålder. 1930- och 40-talens Europa präglades av fascism. Bengt reste mycket i Frankrike och Tyskland och knöt kontakter med konstnärer. Många av dessa var judar och vänstersinnade motståndare till Hitler. Som svensk kunde Bengt röra sig ganska fritt över gränserna och det utnyttjade han för att smuggla dokument för sina vänners räkning.
Han pratade sällan om det, men konstaterade vid tillfälle att ingen av dessa tyska vänner överlevde nazistregimen. Hans politiska övertygelse visade sig senare även i vänskapen med Birgit Cullberg, som häcklade nazismen i sin koreografi Kulturpropaganda.
Bengts intresse för andra kulturer var honom till nytta vid hans många och långa studieresor i världen, alltid för att fördjupa sin kunskap om dans. När han t. ex. ledsagade sin indiska fru, dansösen Lilavati, på hennes utlandsturnéer eller hennes regelbundet återkommande studier i indien, passade han på att se sig omkring, inte minst i Asien. Till Kina gjorde Bengt två längre resor, den ena strax före kulturrevolutionen.
Han och Lilavati var bl. a. gäster hos portalfiguren för Pekingoperan, dansaren och aktören Mei Lan-Fang och hans familj. Detta resulterade i att Bengt fick förtroendet att ordna turnéer för ensemblen i Europa, och kineserna tackade genom att inbjuda den svenska Kungliga Baletten att dansa i Kina. Nästa gång Bengt åkte till det stora landet i Öster var kulturrevolutionen i full gång och han såg med egna ögon förföljelserna av artister ur Pekingoperan och kunde på nära håll följa hur den månghundraåriga konsttraditionen bröts.
Publicisten
Bengts studier i filosofi, konsthistoria och teatervetenskap var till stor nytta i hans arbete som kritiker. Han började på tidningen social-Demokraten, som väl närmast var att betrakta som ett regeringsorgan med dålig ekonomi eftersom den hade svårt att dra till sig annonsörer. 2,50 per artikel fick han och det kunde ingen riktig journalist leva på. Men Bengt fann på råd. Eftersom varenda danslärare gav minst en elevuppvisning om året bestämde han sig för att bevaka dem alla och fick på så sätt fullt upp att göra. På köpet blev Bengt den första balettkritikern i svensk press som bara skrev om dans.
Med tiden övergick skrivandet till Morgon-tidningen och så småningom till Stockholms-Tidningen där han gladde dansälskarna i ett femtontal år med sina recensioner och sin veckokolumn Piruett. Han recenserade även i den senare versionen av Stockholms-Tidningen, åren 1981-1984, och i Vecko-Journalen och Fönstret. Dessutom var han anlitad för att skriva artiklar om dans för nationella och internationella danstidningar. Bengt var hedersmedlem i den franska kritikerföreningen Les Écrivains et Critiques de la Danse.
Han ångrade senare i livet att han inte hade skrivit fler fördjupande böcker. Tiden hade helt enkelt inte räckt till. Mitt i händelsernas centrum, som Bengt alltid var, prioriterade han att kommentera det dagsaktuella i sina artiklar. En del blev dock skrivet även i bokform.
På 40-talet skrev han historikböcker som Balett, Klassisk och Fri (1945), Alverdens Balett; klassisk og fri (1948) och Rolf de Marés Svenska Balett (1947). Under de följande 40 åren skrev han för utställningskataloger och monografier bl.a. i Dansmusei skrifter.
Man får heller inte glömma hans bidrag i internationella uppslagsböcker som Encyclopedie de la Dance (Larousse, 1999) eller Selma Jean Cohens International Encyclopedia of Dance (1998). 1990 kom han ut med sitt eget praktverk Les Ballets Suédois på tre språk.
Folkbildaren
1944 blev Bengt ordförande för föreningen Dansfrämjandet och började då arrangera dansföreställningar. För att ge publiken en djupare förståelse för dansens språk och motivval deltog han ofta själv som föredragshållare tillsammans med några förevisande dansare.
Enligt Bengts egen uppskattning blev det ett hundratal sådana didaktiska föreställningar. Vissa spelades in och visades i Sveriges television. Genom Dansfrämjandet lyfte han också fram dansare och koreografer som Birgit Åkesson och Birgit Cullberg, och speciellt dessa två kom han att stötta och hjälpa under hela deras långa karriärer.
Impressarion
Bengt hade både ekonomi- och juridikstudier i bagaget, vilket kom väl till pass när han började arrangera föreställningar. Hans impressarioverksamhet, som påbörjades i slutet av 1940-talet, blev viktig för den svenska danskonstens internationalisering. Bengt gav ett svältfött Kultursverige möjlighet att lära känna efterkrigstidens betydande internationella danskompanier och artister - en utblick som sporrade svenska dansare och koreografer att förkovra sin konstart och fick publiken att efterfråga danskonst av världskvalité.
Ett lyckat gästspel på Cirkus i Stockholm med den amerikanska dansaren Katherine Dunham och hennes trupp var starten. De var på turné i London och Bengt som gjort sig känd som en god organisatör av dansframträdanden, tillfrågades om han inte kunde ordna föreställningstillfällen för truppen.
Bengt var god vän med den dåvarande chefen på Cirkus och föreslog att han för en billig penning skulle få hyra lokalen för gästspelet eftersom det ändå inte var säsong och scenen stod oanvänd. Chefen var glad för att få in lite hyresintäkter och accepterade - något som han senare bittert ångrade när danstruppen spelade för utsålda hus för Stockholmarna i flera veckor.
Metropolitanbalettens första framträdande i Sverige var av den ansvarige impressarion illa förberett och slutade med katastrof: publiken uteblev.
Bengt tog över ansvaret för danstruppen och ordnade en turné ute i landet. Han bearbetade alla landsortstidningar och fick stöd för projektet med både entusiastiska förhandsartiklar och recensioner. Att det var Bengts penna som stod bakom både presentationer och kritik var det inte många som visste.
Och om det var några som muttrade så överröstades de av glädjen från publiken över de fina dansarna, koreografierna och initierade artiklarna.
En tid efter detta fick Bengt ett telefonsamtal från den kända engelska danstecknaren Kay Ambrose som försökte hjälpa en indisk danstrupp som råkat illa ut med både sin impressario och Europaturné.
"Du som lyckades så bra med Metropolitanbaletten, kan väl hjälpa ett fint litet sällskap av indiska dansare?"
Det var Ram Gopals berömda indiska trupp som Bengt tog sig an och ordnade månadslånga turnéer för i Sverige, Norge, Danmark och inte minst i Finland. Bengts första finska succé. Att han även mötte sin kommande fru Lilavati Devi bland de unga dansöserna i truppen gjorde naturligtvis den personliga framgången än större.
I Paris efter kriget kom Bengt att samarbeta med Betsabe de Rothschild, syster till den stora bankmagnaten. Hon höll på att skriva en bok om dansösen och koreografen Martha Graham och finansierade samtidigt Grahams Europaturné.
Nu föll det sig så illa att Graham själv stukade foten under den första föreställningen i Paris och hela turnén fick ställas in. Hon dansade huvudrollen i alla baletter och tillät inte att någon annan ersatte henne. Bengt kunde berätta hur han och Betsabe satt vid Marthas sängkant på sjukhuset och tröstade henne när hon grät över de inställda föreställningarna. Betsabe bedyrade henne att närhelst hon ville komma tillbaks skulle hon få göra sin turné. något år senare, 1954, kom sedan Martha Graham och hennes ensemble till Europa och Skandinavien, med Bengt som arrangör.
När Bengt en gång fick frågan om de stora dansarna var besvärliga att ha att göra med, var de divor med stort D som ryktet sa, svarade han eftertänksamt: "Jaaa ... men en stjärna får vara svår, för det är svårt att bli en stjärna och ännu svårare att vara det".
Den inställningen förklarar nog varför Bengt gärna anlitades för att arrangera föreställningar för de som redan var eller senare blev dansens stora stjärnor.
En av dem var Merce Cunningham som Bengt tog till Sverige för första gången redan i slutet av 1950-talet. Först många år senare blev Cunningham erkänd och kultförklarad för sitt konstnärskap av det svenska dansetablissemanget.
En av de större danshändelserna i efterkrigstidens Sverige var Bengts turnéer med Pekingoperan. två gånger under 1950-talet arrangerade han längre föreställningsperioder med en jättetrupp av dansare, skådespelare och musiker.
Med tiden fick Bengt Häger ett stort inflytande i dansvärlden långt utanför Sveriges gränser. Hans säkra förmåga att värdera både artisternas och danskompaniernas kvalitet fick andra arrangörer och beslutsfattare att följa hans rekommendationer. Efterhand kom hela den internationella dansvärlden att boka stort upplagda turnéer i Nordeuropa som också mycket riktigt gjorde succé, fyllde teatersalongerna och gav klirr i kassan.
På det sättet kom den ena nydanande verksamheten efter den andra i världen att presenteras för Sverige och Skandinavien med Bengt som drivande motor.
Prof. Häger med skulptören Willy Gordon Prof Häger med skulptören Willy Gordon i Gustav den III:s kafé på Kgl Operan. Skulpturen "Bengt Häger, en dansfrämjare på Kgl Operan" är även en erinran om platsen för Dansmuseets första hemvist. Foto: Satu Mariia Harjanne, 2002-06-17
Museichefen
När konstsamlaren och den forne ledaren för Svenska Baletten Rolf de Maré inte längre kunde upprätthålla sitt dansarkiv i Paris, på grund av den svåra situationen efter andra världskriget, fick Bengt Häger i uppdrag att hjälpa honom att avveckla det. Med sorg i hjärtat packade Bengt ihop samlingarna av böcker, arkivalier och artefakter och såg dem skingras och försvinna till olika franska institutioner enligt de Marés önskan.
Bengt lyckades dock att övertala de Maré att ge honom några delar av samlingen, bl. a. kostymerna från Svenska Baletten som ingen annan var intresserad av. Med den här unika samlingen ville Bengt öppna ett dansmuseum på annat håll i den kände samlarens namn. Rolf de Maré var dock inte intresserad. Han var rädd för att dra på sig både förpliktelser och kostnader. Men Bengt gav sig inte och till slut lät sig de Maré övertygas mot att Bengt garanterade att det inte skulle kosta honom något.
Efter Bengts försök till att etablera museet i både London och Köpenhamn fick han 1950 Kungliga Operan i Stockholm att öppna dörrarna för det nya Dansmuseet. Bengt fick disponera det som idag heter Gustav III:s kafé för utställningar och där hade samlingarna sin hemvist de första tio åren. 1969 blev Dansmuseet ett offentligt statligt museum, med statsbidrag för lokaler och drift.
Rektorn
När Bengt gick upp till ecklesiastikdepartementet och departementsrådet Roland Pålsson i början av 1960-talet med Birgit Åkessons förslag om en statlig koreografutbildning så lyssnade regeringen. Det blev Birgit Cullberg som förordnades till skolledare för det nya Koreografiska institutet. Efter en kort tid avsade hon sig dock uppdraget.
Ledarskapet övergick till Bengt. Det tog inte lång tid förrän han utökade institutet till att även utbilda danspedagoger. Och det nya namnet blev Statens Dansskola.
Efter 9 år i Bengts regi fick institutionen högskolestatus och blev Danshögskolan, idag Dans och Cirkushögskolan.
Presidenten
I början av 1970-talet var Bengt med i den lilla grupp som övertalade UNESCO att dans var en stor självständig konstart som måste ha ett organ i nivå med t. ex. litteraturens och musikens. Le Conseil International de la Danse, CID, inrättades 1973.
Bengt var världspresident för CID i 12 år, därefter utnämndes han till Président d'honneur på livstid.
Rådgivaren
Dansösen och koreografen Carina Ari var en av flera unga begåvade dansare från Kungliga Baletten som 1920 lämnade Stockholm för att dansa i Svenska Baletten i Paris.
Carina imponerades av Bengts driftighet och rådgjorde med honom. De var goda vänner och när hon startade sin första stiftelse 1960 valde hon att ta med Bengt i styrelsen.
Boksamlaren
Studier i litteraturhistoria och äldre skrifter kom speciellt till nytta när Bengt byggde upp ett bibliotek.
Carina bad Bengt att göra något för att hon på ett liknande sätt skulle bli ihågkommen. Bengt fick snabbt tänka till – ytterligare ett dansmuseum var en omöjlighet. Den passionerade boksamlarens lösning var istället ett bibliotek för danslitteratur.
Idag innehåller Carina Ari Biblioteket en av de största samlingarna av danslitteratur i norra Europa.
Stipendieutdelaren
Carina Aris Minnesfond är den tredje och yngsta av Carinas stiftelser. Minnesfonden fick ärva den största delen av Carinas förmögenhet.
Under de snart 40 åren av stiftelsens verksamhet har man delat ut ca 30 miljoner kronor till unga, 9 miljoner till äldre och 13 miljoner till forskningsändamål.
Bengt var fondens skattmästare, sekreterare och – visionär.
Visionären
Bengt brann för danskonsten. Han läste allt och såg allt. Många kommer att minnas den distingerade äldre herren som kom farande i sin rullstol för att se föreställningar på Dansens Hus, på Kungliga Operan, eller på Moderna Dansteatern i Stockholm.
Bengt var tidig med att inse filmens potential för bevarandet av den flyktiga danskonsten.
Idag är Carina Ari stiftelserna drivande aktörer för att rädda dansfilmer och hjälpa till med överföringar för andra dansinstitutioner.
Bengt menade att framtiden aldrig kommer att förlåta oss om vi underlåter att bevara värdefulla autentiska rörelsekonstverk till nya generationer.
Epilog
Att fortsätta arbetet för danskonsten och på bästa sätt förvalta det som Bengt har lämnat i våra händer, är en stor utmaning.
Det är ett privilegium att ha fått samarbeta med Bengt och ta del av hans vetande och långa yrkeserfarenhet som han generöst har delat med sig av.
Och det är en heder att få ge stöd till danskonsten och dess förtjänstfulla konstnärer på det sätt som Carina Ari ville och som Bengt Häger i alla år har haft som ledstjärna.
Satu Mariia Harjanne
Styrelseledamot och bibliotekarie i Carina Ari Biblioteket
Sittande prof Bengt Häger, i mitten f d chefsekreteraren på Kgl Operan Kerstin Ardelius som arbetade för Carina Ari stiftelserna 1992-2007 och till höger artikelförfattaren Satu Mariia Harjanne. Bilden är tagen i stiftelsernas kansli på Danshögskolan 2005