2021-02-14

Dansträning under en pandemi

 Mitt sista år vid Khio


Nu läser jag mitt sista år vid Khio i Oslo. Covid har ställt till det på många sätt, utmaningen har varit att inte tappa fokus när skolan har stängt ner och när det inte funnits kontinuitet i träningen. 


Under våren 2020 stängde skolan ner och jag fick jag åka hem till Stockholm från slutet av mars 2020 till början av juni. Hemmavid streamade jag lektioner dagligen från Khio – skrev en uppsats och tränade styrketräning. Tyvärr blev det inga sommarsdanskolor under sommaren. Jag fick istället ägna sommaren 2020 åt att bygga upp kroppen och vila. Märkligt nog den första sommaren sedan jag var elva som ägnades åt återhämtning och inte åt dans. Kanske var detta på något plan bra inför mitt sista år vid Khio. Jag försöker hålla fokus på målet, att erhålla min Bachelor i klassisk balett och få ett erbjudande om anställning i ett kompani. Just nu är det svårt men jag är fast besluten om att det skall gå. 


Det är extremt långa och tuffa dagar vid Khio, jag saknar mina föräldrar och alla syskon som inte har kunnat hälsa på mig eftersom covid-19 inte tillåter det. Just nu fokuserar jag på att söka jobb under de här extrema förutsättningarna, jag har också börjat skapa egna verk och närma mig den moderna dansen. Jag tänker verkligen förebyggande nu, återhämtning är lika viktig som träningen. Jag försöker fördjupa det konstnärliga uttrycket, känner att jag har mognat som balettdansare, artist men framförallt människa. Jag flyttade till Oslo när jag bara var femton år. I november fyllde jag arton är. Hur det än går så är jag stolt över att jag inte givit upp, skador och motgångar har följts av framgångar på scen och bekräftelser på att jag är på rätt väg. Jag har lärt mig att man aldrig blir klar som dansare. Jag lär mig något nytt varje dag. Under hösten har jag dessutom flyttat ihop med tre andra danskillar, två som går jazzlinjen och min vän Patrick Blomberg. Vi har följt och stöttat varandra sedan fjärde klass. Jag är så tacksam för stödet från er. Utan Carina Ari stipendiet hade min dansresa varit betydligt svårare att genomföra. Till alla som vill bli dansare, var försiktig med att jämföra er. Gå er egen väg, motstånd kommer du att känna varje dag. Var inte rädd för motståndet och de dåliga dagarna. Det är det också sårbarhet och känslighet som är intressant. Den klassiska baletten strävar efter perfektion – men jag har alltmer börjat fundera på om vad det egentligen betyder och vad det är som griper tag på scen. Jag tror också på det personliga uttrycket och tilltalet och att våga beröra. Den klassiska baletten kan verkligen beröra på djupet, det är som att skriva poesi med kroppen.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar