Min höst på konsthögskola I Oslo Khio 2019

Jag heter Emanuel Ippolito och går andra året på KHiO i Oslo, jag är oerhört tacksam för det helårstipendium jag erhållit av Carina Ari för mina studier på baletthögskolan för det andra året av mina studier vid KHiO. Stipendiet har betytt oerhört mycket för mina möjligheter att kunna fortsätta studera i Oslo, där jag kommer att erhålla en Bachelor i klassisk balett. Studierna är krävande men det är en perfekt utbildning om man som jag är besatt av balett. Carina Ari-stipendiet har möjliggjort att jag har kunnat flytta in i studentlägenhet med min bästa vän Patrik Blomberg. Vi går i samma klass på KHiO och vi har följt varandra sedan årskurs 4. På den tiden gick jag på Svenska Balettskolan i Göteborg och Patrick på Kungliga Balettskolan i Stockholm, det började som en brevväxling men jag är nu övertygad att det är en livslång vänskap. I baletten behöver man vänner för att orka, det är långa dagar, utmaningar och ständiga prövningar. Jag värdesätter att vi har varandra, att vi kan motivera och stötta varandra.

Under sommaren var jag på en fyraveckors sommarkurs vid Royal Ballet School i London, tyvärr skadade jag foten ordentligt vid ett hopp vid sista avslutningsföreställningen. Jag fick ett fint stipendium och erbjudande om att återkomma till Royal nästa sommar. Men återkom tyvärr till Oslo med ordentligt skadad fot och tunga besked.

Min start på KHiO denna termin började med magnetröntgen och rehab. Initialt kändes det mörkt och hopplöst, jag som hade känt mig på topp när jag avslutade årskurs ett vid KHiO.

Den här terminen har varit krävande på många plan, jag har fått omvärdera mina mål, tänka mer långsiktigt än kortsiktigt. Jag har börjat forska om sambandet mellan kost och prestation, jag valde väldigt snabbt att gå in i min rehab med ett hundraprocentigt fokus och inte ge upp. Tack vare min fysioterapeut Desiree Tanrikut-Jensen och min huvudlärare Zoltan Szolnoki i balett och vår nya eminenta konstnärliga ledare Tim samt mina föräldrars och syskons pepp per telefon så har jag inte givit upp, jag är snarare starkare nu och ännu mer bestämd på att bli professionell dansare. Jag har också haft en liten roll i La Bayadère. Det var en enorm inspiration att få se Kimin Kim dansa.

Jag har blivit starkare tack vare min rehab som har bestått av simning, cryo, sauna, balettövningar och barré i vatten. Min skada har faktiskt gjort mig mentalt starkare och mer disciplinerad.

Nu tar jag klasser igen men får inte börja hoppa förrän i januari. Jag har helt dedikerad och hundraprocentigt övertygad om att jag kommer att komma tillbaka fullt ut i baletten, det finns nämligen ingenting som får komma emellan mig och min passion för dans. Det är den vackraste uttrycksform jag kan tänka mig. Men jag har med mognad och ålder börjat intressera mig för den moderna dansen – framförallt neoklassiska verk.

Dagarna på KHiO är långa och mödosamma. Det gäller att ha ett hundraprocentigt fokus och inte slarva med varken sömn, kost eller återhämtning. Det finns helt enkelt inga genvägar om man vill lyckas. Min inställning är att man måste respektera lärarna, lyssna på deras korrektioner, vara ödmjuk och att se varenda motgång som en utmaning.

Om jag skulle ha råd till mitt yngre jag så hade det varit att stretcha mer och lyssna på kroppens signaler och att äta upp mina grönsaker.

Jag ser verkligen fram emot vårterminen på KHiO och att få berätta för er om mina med och motgångar. Jag kan verkligen rekommendera utbildningen vid KHiO och uppmanar den balettelev som vill utmanas i dansen och bli sedd av sina lärare att söka hit. Även om jag har varit skadad så har jag fått mina beskärda delar av utmaningar, blivit sedd och bekräftad av mina lärare och alltid känt mig trygg under rehab. Stämningen på skolan är varm och personlig. Det känns verkligen som en familj. Vi bryr oss om varandra istället för att konkurrera med varandra.

God fortsättning från Oslo

Min medverkan i youth American Grand Prix finals

Fredagen den tolfte april lämnade jag Sverige i ett plan tillsammans med min vän och medtävlande Elsa, hennes familj och mina balettlärare. Resan från Arlanda till Newark utanför Manhattan tog nästan åtta timmar och när vi kom fram var det mitt på dagen amerikansk tid. Vi tog taxi till hotellet som låg i området utanför New York där tävlingen skulle hållas.
Dagen efter var den första tävlingsdagen. Den dagen hade jag ett lugnt schema, bara en klass utan jury. Jag hade klass med rektorn från English National Ballet School Carlos Valcaresel. Det var kul att få se de andra killarna för första gången, nivån var blandad, men de allra flesta var jätteduktiga.
Andra dagen hade jag min första scholarship-class, vilket betyder att rektorerna för alla skolor som scoutar elever på tävlingen tittar på. Först hade jag uppvärmningsklass i fyrtiofem minuter och sedan hade jag en timme klass på scenen. Efter den klassen gick jag till en sal och tränade på min variation tillsammans med Elsa.
På måndagen hade jag först en öppen klass med Peter Stark från Boston Ballet. Efter den klassen gick jag tillbaka till hotellet för att förbereda och sminka mig inför min klassiska variation på scen. När vi kom tillbaka från hotellet värmde jag upp för att sedan testa scenen tillsammans med alla andra tävlanden under open stage. Efter open stage var det en lång väntan innan jag ens fick ställa mig i vingen, redo att gå upp på scen. Minuterna bakom scen var självklart nervösa, men när jag väll gick ut på scen försvann alla nerver och jag fokuserade bara på dansen. Efter att jag uppträtt var jag ganska nöjd med mitt framtädande, även fast allt inte var perfekt.
Nästa dag var tisdag och jag hade en vanlig klass på morgonen utan jury. Sedan var det återigen dags för föreberedeser inför att gå ut på scen med mitt moderna solo. Precis som dagen innan sminkade jag mig och hade open stage. Det var kul att få göra mitt moderna solo och eftersom jag redan gjort min klassiska varition så kände jag mig mera trygg med scenen. Den kvällen fick vi reda på vilka som kommit med till final round och tyvärr var jag inte en av de tolv killar som kom med.
Klockan elva nästa dag har jag min sista scholarship klass, den klassen gick bra, och efteråt vi åkte vi in med taxi till New York City med en bra känsla. När vi kom fram till centrala Manhattan checkade vi in på vårt nya hotell och det blev några timmars turisttid innan det var dags att gå och se final round på David H Koch Theater. Att få se final round med alla duktiga dansare var både roligt och inspirerande och blev ett bra avslut på min resa till New York. Dagen efter flög jag tillbaka till Sverige och landade fredag den nittonde april.
Min upplevelse av YAGP-finalen i New York har varit extremt lärorik och väldigt rolig. På hela taget är jag väldigt glad att fick möjligheten att åka, och utöver upplevelsen fick jag ett sommarstipendum till en skola i Chicago och ett “short-term”-stipendium till en skola i Amsterdam.

Publikt samtal: "Den fria dansens genombrott i Göteborg"

Carina Ari Biblioteket och Dansmuseets "Lilla Klubben" bjuder in till ett publikt samtal - "Den fria dansens genombrott i Göteborg: Från Claude Marchant till Rubicon".

Dag/tid: torsdag 19 september, kl 18
Plats: Dansmuseet, Drottninggatan 17, Stockholm

Ett samtal mellan universitetslektorn Astrid von Rosen och koreografen Gun Lund tillsammans med professor Lena Hammergren, baseras på Astrids forskning om fri dans och om dansgruppen Rubicon specifikt. Astrid har i omgångar erhållit stöd för forskningen från Carina Aris Minnesfond.

Astrid leder idag ett treårigt 13 miljoner SEK projekt ”Expansion och mångfald”, finansierat av Vetenskapsrådet, där fri scenkonst studeras med Göteborg som fallstudie. Att Göteborg idag är innovativt ledande när det gäller korsningen mellan scenkonstforskning och digital humaniora är inspirerande, inte minst för att den fria danskonsten genom Gun Lunds bidrag varit en avgörande faktor för utvecklingen.

Samtalet kommer att ha tre strukturerande delar.
1. ”Myllan” som gjorde att den ”fria” dansen kunde börja växa.
2. Rubicon
3. Gun Lund (då, nu)

Dansintresserade, studenter, forskare - kom och ta del av samtalet / forskningen om danskonstens verkan på samtiden!

Götaplatsens trappor (1986), Rubicon – stadens dansare.
Dansare: Eva Ingemarsson, Gun Lund, Joachim Berntsson, Gunilla Witt.
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin.

Guldregn i Guldfoajén

Sommaren i dansens värld inleddes onsdagen den 22 maj med firandet av Carina Ari Dagen i Kungliga Operans guldfoajé med medalj- och stipendieutdelning.

Läs mer på: https://carinaari.se/scholarships_sv_2019.html